beslut

thoughts / Permalink / 0

För lite mer än en månad sedan blev jag klar med min bachelor och beslutningen om vart nästa steg i livet ska tas börjar komma allt närmare. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, som om det mest naturliga och självklara valet skulle komma självmant, men med endast tre veckor kvar tills studiestart slår stressen mig likt en katapult. Min hjärna ställer en mängd frågor som övergår till ett hav av ångest. Jag blir kallsvettig bara av tanken på mitt kommande beslut. Ska jag välja en skola som är nära mig eller en dit jag måste pendla? Ska jag följa mitt hjärta eller vara rationell och välja en utbildning som låter bra på papper? Ska jag läsa en master eller välja ett års yrkesförberedande studier? Ska jag välja en svensk utbildning där jag måste ta studielån eller en där jag kan glida på Danmarks generösa studiebidrag? Varje gång som jag tänker på mitt kommande val är det som att jag blir paralyserad. Min hjärna får kortslutning och jag kommer ingenstans i min beslutningsprocess. 

Beslutningsprocessen påminner mig om en ekvation. Det är två kända variabler: framgång och lycka. Dom är beroende av en okänd variabel: min beslutning. Det är ganska enkel matematik men beslutningsprocessen är bra mycket svårare än så. Jag vet precis vad jag vill uppnå med mitt liv. Men vägen till mina drömmars mål är inget lätt recept med givna ingredienser. Det finns miljontals vägar med kringelkrokiga stigar att gå på och den väg som jag väljer  kan antigen leda mig närmare eller längre bort ifrån min önskedestination. Val behöver givetvis inte vara livsavgörande, men det känns mer eller mindre som att jag är med i ett lotteri där jag antingen kan dra livets vinstlott eller gå tomhänt hem. Beslutningen får större och större betydelse desto mer jag tänker på det och även om tiden håller på att rinna ut så har jag inte bestämt mig.

Katastroftankar flyger över mig och kraschar i mitt redan överhettade tankesystem: hur vet jag vad som blir det bästa för just mig? hur vet jag att det jag väljer leder till lycka och framgång? Och hur vet jag om det bortvalda alternativet inte skulle gjort mig lite lyckligare och lite mer framgångsrik? Jag försöker att utesluta framtiden, tänker på det jag vill för stunden, men det hjälper inte. Tanken om att kasta mig ut i en av världens osäkraste branscher ger mig kalla kårar- att välja bort den säkra vägen framför en framtid där jag med stor sannolikhet kommer att få kämpa mig fram som frilansare. Men tanken på att välja ett säkert kort där jag kanske för evigt och för alltid kommer att ångra att jag inte vågade följa min dröm gör mig inte mer tillfreds. 

För lite mer än ett år sedan skrev George Monbiot en artikel om hur företagskulturen fångar och förstör dom bästa eleverna. I artikeln berättar han hur elever från dom allra bästa universiteten har en tendens av att sluta upp som konsulter, marknadsförare, bankmän och lobbyister. Monbiot skriver: 'att söka upplysning, intellektuell eller något spirituellt; att göra bra ifrån sig; att älska och bli älskad; att skapa och att lära sig; dessa är det högsta syftet med mänskligheten. Om det finns en mening med livet så ligger det här'. Vidare frågar sig Monbiot varför hans mest kritiska vänner från universitetstiden bytte ut sina drömmar mot jobb som han själv beskriver som meningslösa och destruktiva. Från början var det en möjlighet att betala av studielån, sedan huslån, sedan för att finansiera en säker framtid för deras barn och för att slutligen bli fast i ett ekkorhjul. 

Mitt i Monbiot beskrivning av företagsvärlden hittar jag mig själv. Som slungad mellan mina drömmar och den säkra och förväntade vägen. Efter att ha studerat tre år på en handelshögskola med ambitiösa elever som har mål bortom månen- ja då är det inte svårt att bli påverkad. Jag läser artikeln om och om igen- som om jag väntar på att Monbiot ska övertala mig och ta beslutet åt mig. Och med hans slutord så tror jag att han faktiskt gör det- "studenter, var en rebell och gör motstånd mot dessa soul-suckers! Följ dina drömmar, hur hårt det än må vara och hur osäker succés än må kännas". Så jag tackar nej till en av Europas finaste skolor, en av dom bästa utbildningarna och en av dom säkraste vägarna till vad många skulle definiera som framgång. Men helt ärligt- man behöver inte vara konsult, bankman, marknadsförare, policymaker eller kommissionär för att lyckas! 

 

Allt kraschar...

thoughts / Permalink / 6

Regnet rasade ner över Köpenhamn i natt. Det dundrade, brakade och blixtrade. Hela rummet lystets upp och vatten drog in genom hela lägenheten vid midnatt. Det kändes som att hela mitt liv kraschade och brakade ihop. Jag kröp tätt intill honom och sa att jag var rädd. Jag var bokstavligen vettskrämd för vad som skulle hända morgonen efter. Kommer vi att klara det? Kommer vi att kunna förlåta varandra, glömma och gå vidare? Kommer han någonsin att kunna titta på mig såsom när han stod och väntade på alla dessa flygplatser? I Tel Aviv. I Istanbul och i Köpenhamn. Vi var så jävla dumma, naiva och kära. Vi gjorde allt för varandra, vi gav allt till varandra, vi flög över hela världen för att se varandra... för att sedan låta det krackelera, rasera och fall ihop. 

Jag tänkte på allt som jag skulle kunna gjort annorlunda- inlindad i dom IKEA lakan som vi en gång köpt tillsammans och iklädd den svett som sommarregnet bildat.  Så snart som jag blev klar med mina tentor flydde jag. Jag var rädd för att vara hemma och fucka-up vårt trasiga förhållande ännu mer. Jag flydde till Barcelona i en naiv tro om att allt skulle vara bättre när jag kom hem. En fnurra på tråden- det var det värsta jag kunde ha gjort. Krasch, bom, bang- det bara fortsatte. Det eskalerade och vi försökte göra ett desperat slut på det fina som en gång var. Det gick inte. Vi drabbades av nostalgi. Den drog in genom lägenheten och plötsligt kom vi ihåg hur himla bra allt var. Varje gång som han stod med sina väskor vid dörren så föll vi tillbaka. Vi kraschade in i varandra. Det kändes så fruktansvärt bra. Det kändes rätt på alla sätt och vis och på varenda millimeter på kroppen.  

Det blev inte bättre. Vi var som två bilar som kolliderade varje gång som vi pratade. Han trodde inte att jag älskade honom och jag trodde inte att han älskade mig. Våra gräl, förflutna och historik. Jag drog gasen i full botten. Jag tog med mig hans pass och ställde mig utanför hans kontor. Jag mötte upp honom för att säga upp alla våra gemensamma räkningar. Han gav mig en iskall blick och bad mig att cykla hans motsatta riktning vid korsningen. Jag flydde igen. Jag bokade en biljett till Amsterdam och åkte samma dag. Bort, upp i luften och iväg. Amsterdams gator tog inte bort ångesten. Mirakelpillret fungerade inte och jag kom inte över oss. Ångesten hängde över mig som ett stort och svart moln. Han var överallt. En spricka, ett tomrum och en längtan med all dess kraft. Jag tänkte att jag dör om det tar slut. Jag satt på flyget tillbaka till Köpenhamn och det kändes som att det lika gärna kunde krascha om han var borta när jag kom hem.  

Jag kom hem. Hans väskor stod orörda men han var inte längre där. Lägenheten ekade tomt. Han ville bort från alla bråk och ut i dimman dit varken gräl eller break-ups kunde nå honom. Han ville glömma och gå vidare. Jag ringde honom när han stod som fullast i en bar. Kom hem. Han gick ut ur baren, beställde en taxi och sa Leifsgade 4. Allt var bra tills morgonsolen tittade in genom våra smutsiga fönster. Han kunde inte hantera det. Det var för mycket och för överväldigat. Jag kunde inte hantera det. Det var för trasigt och förstört. Hur fan hamnade vi här? Jag försökte. För första gången försökte jag verkligen. Jag bet ihop- hårt och länge. Vi måste hålla ut tills veckans slut.. Jag tar min examen på fredag och du bara måste vara där.

Han sa att han skulle komma på fredag men det kändes ända in i benmärgen att något var fel. Han sa det inte klart och tydligt. Han viskade det tveksamt- självklart kommer jag att vara där. Vi somnade och vi vaknade upp efter nattens oväder. Allt hade kraschat. Storbritannien hade lämnat EU. Punden hade fallit likt ett skyfall. Börsen  hade tappat i Asien. Nationalistiska röster hade fått gehör. Han packade en väska. Jag bad på mina bara knän. Du bara måste vara här när jag tar min examen imorgon. Han kysste mig, drog igen dragkedjan och gick. Allt kraschade och brakade samman.  

utbyte, what?

everyday / Permalink / 1
Fasen detta gick ju inte så bra. Jag har knappt skrivit ett enda ord här och snart åker jag hem till Köpenhamn.
 
Tiden i Israel har varit den märkligaste i hela mitt liv. Det blev inte som jag tänkt mig. Alltså det blev varken bättre eller sämre- det blev bara inte som jag hade tänkt mig. Jag har känt mig helt mind-fucked av att vara här och jag vet inte längre vad jag ska tror om världen. Den känns lite upp och ner. Jag har bara varit här i fyra månader men det känns som en halv evighet. Tankarna har aldrig snurrat så snabbt i mitt huvud. Jag är ju en HSP (highly sensitive person)- så jag suger åt mig allt som händer i min omgivning som en svamp. Sedan så absorberar jag fukten tills det blir alldeles snus-torrt i mitt lilla tankesystem. Jag kopplar verkligen inte logiken i detta land. 
 
Jag hade aldrig tänkt eller reflekterat över varken Israel elle Palestina tills Gaza kriget bröt ut sommaren 2014. Jag hade fått en bok, morgon i Jenin, av min syster en månad tigidare och jag läste nyheter pararellt med skönliteratur den sommaren. Senare på hösten fick jag veta att CBS hade ett sammarbete med IDC här i Israel och jag tänkte att jag bara var tvugen att åka hit. Jag var så nyfiken och jag ville så gärna ha svar på alla mina frågor. I retroperspektiv så var det naivt att tro att lösningen skulle vara att åka hit. Att vara här har bara lett till att jag har samlat på mig ännu mer frågetecken. Jag vill egentligen bara åka hem till trygga lilla Danmark NU. Samtidigt känner jag att jag bara måste åka tillbaka. Det finns så mycket mer att hämta hem från detta land. 
 
Om någon frågor hur jag har haft det när jag kommer hem så vet jag inte vad jag ska säga. Jag har inte haft den typiska utbytes upplevelsen... och jag kommer inte kunna säga att "jag har haft den bästa tiden i mitt liv." Men den har varit annorlunda och säkerligen den mest intressanta tiden i mitt liv. Sådan häftigt upplevelse att läsa om något man är intresserad av, åka ner till platsen, undervisas av topp-lärare från hela världen, höra åsikter, ut på politiska turer på helgerna, åka hem, reflektera och tänka....stämmer nyheter och undervisning ihop med verkligheten? Vad säger dom från Palestina och vad säger dom från Israel? Och vad säger min roomie Dina som lever mitt uppe i konflikten?  
 
Till top